fbpx

Tre år efter att jag fick diagnosen trolig Alzheimer (som ändrades) så fick jag nästa chock. Cancer. Livet ställs på sin spets igen.

LIVET. Jag har drabbats av en aggressiv cancer.
Den såg man inte komma…
Låter det kaxigt och okänsligt? Det är bara en fasad. I själva verket var det mitt livs andra stora käftsmäll på bara några år. Och naturligtvis en chock för mig, och sorg, oro och förtvivlan för min familj.

Det handlar om en prostatacancer som spridit sig till skelettet i höger höft, och till minst en lymfkörtel. Cancern i prostatan och tumören i skelettet går inte att operera, och inte heller att bota. Nu handlar det om att på olika sätt bromsa cancerns spridning, så att jag får en så bra livskvalitet som möjligt så länge som möjligt.

Beskedet om cancer kom som sagt som en chock för både mig och min familj. Vi tyckte nog alla att min resa i Alzheimerland var fullt tillräcklig.
Ingen av oss har nog landat och riktigt tagit in allvaret i sjukdomen. Men vi är öppna med den, och vi vågar vara ledsna.

Glädjande trots allt att forskningen kommit så långt på kort tid!

Jag och min Lena har vetat om det här en tid. Jag har genomgått många olika utredningar de senaste månaderna. Den senaste var en skelettröntgen och även en lungröntgen.
Förutom Lena, mina barn och ett fåtal invigda har jag hållit det här helt för mig själv. För någon vecka sedan påbörjades den behandling som står till buds, och den blir rätt tuff. På sikt kommer det antagligen på olika sätt märkas att jag är sjuk, och då kände jag att det var dags att berätta för fler än min familj.

Det glädjande är att forskningen kring sk spridd prostatacancer kommit oerhört långt, bara under de senaste tio åren. Läkare har slutat att ge prognoser eftersom behandlingens resultat är helt individuell, och helt beroende på hur man svarar på alla de nya läkemedel som står till buds.

Inom spridd prostatacancer pratar man om olika försvarslinjer i kriget mot tumörer och metastaser. Det första är behandling med hormoner för att stoppa den näring som göder cancer. Den är igångsatt för min del.
Nästa steg blir strålning, och så troligen cytostatika efter sommaren. Och så efter det nya hormonbehandlingar. Ska även försöka snacka mig in på olika läkemedelsstudier. Får se hur går.

Jag är förberedd på en mycket tuff behandling med biverkningar som trötthet, håglöshet, nedstämdhet och även en hel del fysiska svagheter som benskörhet och försvagade muskler. Om eller när det blir cytostatika så vet ni alla vilka biverkningar som kan vänta.

Det jag personligen är mest rädd för i det korta perspektivet är att jag tappar energi, gnista och positiv livsglädje. Just det som varit mitt bränsle i livet. Jag hoppas att jag orkar vara mitt bästa jag under även behandling och sjukdom.

Egentligen känns det lite snopet att jag har drabbats av just prostatacancer. Jag har haft järnkoll på mina PSA-värden och varit hos urologer minst vartannat år det senaste decenniet. Senast 2018 skriver en urolog i journalen att mina PSA-värden ligger långt under gränsen, och att det inte föreligger risk för prostatacancer.
Så jag kan inte anklaga mig för att ha slarvat. Snarare är det så att just min cancer gått under radarn och utvecklats väldigt snabbt.

Beskedet spridd cancer ställer så klart hela livet på ända!

På något konstigt sätt så är jag lugn och tacksam mitt i all oro för behandlingar och sjukdomen. Kanske har jag tränat mitt mentala jag under mitt gästspel med Alzheimer, och med min kognitiva svikt som jag fortfarande lever med.

Eller så sticker jag bara huvudet i sanden, och faller snart ner i en djup avgrund?

Beskedet om spridd cancer ställer så klart hela livet på ända. Vad vill jag göra? Har jag någon bucket list? Och vad ska hända med min nuvarande mission, stiftelsen Alzheimer Life?

Jag vet att behandling och sjukdom kommer att göra att jag tappar i energi. Jag kommer inte att orka att vara lika produktiv och drivande som idag.
Det blir också schizofrent att folkupplysa om Alzheimer när jag själv har en allvarlig cancer. Ta hearingen i riksdagen för några veckor sedan. Jag stod där och frågade ut landets ledande läkare, forskare och experter om Alzheimer, när det enda jag hade i huvudet var rädslan och skräcken för att min tumör hunnit sprida sig till resten av kroppen. Jag fick verkligen jobba med mitt psyke, och var helt utpumpad efteråt.

Gunilla Steinwall kommer som ordförande få ta ett stort ansvar att hitta fler krafter som vill hjälpa oss utveckla stiftelsen Alzheimer Life nu när jag på grund av sjukdom måste trappa ner under hösten och vintern. Hör av er till gunilla@alzheimerlife.se om ni vill hjälpa oss på olika sätt, små som stora.

Min medgrundare Gunilla Steinwall och jag har många gånger pratat om att vår stiftelse vilar på ett mycket fåtal helt ideella krafter. Tänk om någon av oss blir sjuk? Och nu är vi där.
Samtidigt vill vi inte kasta tre års intensivt arbete med blogg, podd och events på sophögen. Vi på Alzheimer Life har ju kommit så långt på så kort tid.

Gunilla och jag har hunnit påbörja ett strategiskt arbete, som vi ska ta vidare med vår styrelse. Vi kommer att försöka hitta fler spännande bloggskribenter och poddare som kan avlasta mig, så att Alzheimer Life blir en plattform med många röster.
Gunilla kommer att som ordförande för stiftelsen ta en mer aktiv och synlig roll i allt arbete. Vårt fokus kommer att vara detsamma. Jag berättar mer om det i nästa blogg.

Och så behöver vi all hjälp vi kan få från er alla för att kunna fortsätta vårt framgångsrika opinionsarbete. Hör av er om ni vill hjälpa till! (Inte minst ekonomiskt!)
Vi vill fortsätta vara en stark och ledande röst för inte minst alla som nyligen fått sin diagnos, för att bryta stigmat och påverka politiker och beslutsfattare.

Jag kommer att finnas kvar, mitt engagemang försvinner inte. Men åtminstone under ett år framåt, när behandlingen är som tuffast, hålla en lägre produktion. Jag kommer att fokusera på min hälsa och allt som gör att jag kan må så bra som möjligt. Så det blir till att stå på gymmet och bygga upp mig, som inför en avgörande titelmatch.

Stöd oss på Alzheimer Life

  • Bankgiro: 5587-456

  • SWISH: 1234866208

Jag kommer vilja vara mycket med Lena, barn och inte minst barnbarn, träffa vänner, resa och göra allt det som gör mig glad. Men utan tidspress och deadlines.

Jag har våndats inför att skriva denna blogg. Cancer liksom Alzheimer föder så starka bilder. Kommer jag att räknas bort nu? Jag har sedan barnsben levt med känslan att man är något bara man presterar. Hoppas jag har fel.

Jag är också lite vilsen i pannkakan just nu. Jag bestämde för tre år sedan att lära mig allt om Alzheimer och kognitiva sjukdomar. Det var mitt sätt att låta journalisten inom mig ta över, så jag slapp känna mig som en sjukdom. Jag kontaktade via min podd Sveriges ledande läkare och forskare, och har väl på köpet själv blivit något av en barfotaauktoritet på området.

Jag saknar ett språk för att uttrycka min rädsla

I Cancerland är jag bara en rädd och förvirrad patient. Försöker läsa på så mycket jag kan om spridd prostatacancer. Men hur pratar jag med mina vänner om något som i mitt fall är obotligt? Jag saknar ett språk för att kunna uttrycka var jag är just nu.
Eller ska jag tagga ner och bara gå in i rollen som patient och fokusera på att bygga upp mitt immunförsvar? Min Lena skickade mig TEDx-föredraget av Elin Kjos som vid ung ålder fick lungcancer. Otroligt inspirerande, men jag är ju vare sig ung, snygg eller vältränad. Jag får väl leta efter andra, mer passande, hjältar.

Nåväl, får väl acceptera att det tar tid att orientera mig i ett helt nytt landskap. Och acceptera rädslan.

Jag kommer ihåg när jag för nästan exakt tre år sedan chockade alla med mitt första blogginlägg om min troliga Alzheimer (som efter ett år ändrades till kognitiv svikt). Då avslutade jag bloggen på följande sätt:
”Nu vet ni precis lika mycket som jag. Jag har inga svårigheter att prata om min sjukdom, men helst vill jag att ni ska vara i mitt friska liv.”

Om jag ska få komplettera med min nya sjukdom så är det väl att jag inte vill bli tyckt synd om. Att inte fylla sjukdomen med andras rädsla och oro, men heller inte reducera den med att ”det ska nog gå bra”. Den typen av välvilliga kommentarer hjälper inte mig.

Så behandla mig som att jag är med er alla i livet. Det är ju faktiskt det enda som vi vet, och det är sant.

Ps Nej, det är inte jag som ligger där på bilden högst upp. Svårt att ta en selfie när man gör en datortomografi. Och röntgensköterskan tyckte min fråga var konstig. ds

4.5 72 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:

71 Kommentarer
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Men…..du är vår allra största kämpe – vår tröst ….❤️

Du har bidragit med så mycket redan kring att skapa medvetenhet om demens: stort tack!
Om du vill fokusera på din hälsa och dina nära efter detta trista besked tror jag vi alla har full förståelse för om du bara helt sonika lägger ner ”pennan”. Sen är jag övertygad om att du kommer ge cancern en rejäl fight. Lycka till! Och tack än en gång för allt du lärt mig.

Har gått igenom den senare delen sv din sjukdomsresa och fann slutligen den särklassigt bästa kompetensen hos Docrates i Helsingfors. Dom är flera år före det bästa vi har i Sverige.

Intressant, det visste jag inte, tack för info!

I väntan på besked om min prostatacancer (med Gleason 9) var möjlig att bota krävdes ytterligare undersökningar som jag fick vänta flera månader på. Då sökte jag mig till Docrates som verkade mycket kompetenta. Jag fick veta att man kunde får ersättning för deras insats från regionen, men jag fick också förstå att det var inte helt klart att det var så och från Docrates sida sa man att det var sällan de fått patienter från Sverige som hade fått klartecken för det. Jag drog slutsatsen att man måste vara tydlig i dialogen med sin läkare att att de måste skriva en remiss och att man måste skicka in en begäran om ersättning tidigt, för att i bästa fall ha besked innan man åker dit.
I mitt fall skulle en röntgen för att utreda eventuella metastaser kosta 35 TKr. Hade jag fått positivt besked om ersättning så skulle jag åkt till Helsingfors direkt.

Senast redigerad 6 månader sen av Sven Ringmar

Tack för värdefull info. Betyder mycket för Henrik och andra som tar del av den. Känner du till om personer med icke spridd prostatacancer kan vinna på att vända sig till Docrates också?

Tack för allt du bidrager med. All lärdom, kraft och hopp för så många. Nu fokuserar du på din hälsa. Vi behöver dej.
Styrkekram från Ann-Charlotte.

Bästa Henrik,
Villa trista nyheter! Detta förtjänar du inte.
Claire och jag håller alla tummar
som finns, och några till, för dig.
Vet att du är en första klassens kämpe, så ge cancern allt vad den tål.
Vi tänker på dig och din familj, Henrik

Tack för allt du gjort, du är en sann kämpe. Önskar dig allt gott.

Världens bästa Henrik….allt ditt engagemang, driv, entusiasm och ditt fantastiskt fina arbete som hjälper så många individer omkring. Jag har fått möjlighet att lyssna och följa dig och har lärt mig så mycket av alla dina berättelser, intervjuer osv.
Det är orättvist och ofattbart det du får genomgå. Din hälsa är det viktigaste just nu…vi finns här, vi stöttar dig och vi följer dig gärna på din resa. Men viktigast är du din familj och dina nära.

Allt väl och allt gott till dig.
Silvia arbetsterapeut som fick möjlighet att ta kort med dig och Henrik Zetterberg i Mölndal

Mvh Mahvin

Henrik, först tack för allt du gör för alla som är i Alzheimerland och synliggör behovet av vad som är bra och vad som är dåligt. Det är oerhört viktigt att det finns röster för dessa personer.
Nu ska ditt fokus vara på dig, din familj och dina vänner. Du ska göra det som du/ni älskar att göra och njuta av livet tillsammans.
Att leva här och nu samt att vara och njuta av nuet, det är viktigt.
Ta hand om dig och de dina.
Kram

Önskar dig allt det bästa och hoppas att allt går bra 🙏

Det är så otroligt efterlängtat det du/ni dragit igång i denna drivande pod, det kan inte nog påpekas 🙏🏼. Nu är du redan inne i en, ”maskinellt” sett, mycket mer välfungerande ”maskineri” där jag hoppas du möts av idel profession med såväl själslig som medicinsk stöttning och vård.
Livet är så otroligt märkligt och obönhörligt.
Lycka till
Tankar till dig o din familj

Tack för din öppenhet, även med ledsamma nyheter. Jag tycker du gör väldigt mycket bra på många plan. Har full förståelse för att du behöver byta fokus ett tag nu. Önskar dig all lycka till!

Sänder dig all kraft och styrka och varma styrkekramar <3

Tack Henrik för din öppenhet. Mig har du hjälpt med din blogg då min man har kognitiv svikt och är under utredning. Din studentfest i Farsta Larsbodavägen. Vi var ett gäng som kom förbi. Du en stark, snygg man var det många av oss som såg! Livet går och nu är vi här…Vi värnar nu om de oss kära och lever i nuet! Framtiden mer oviss…Tack för att du orkar…men var rädd om dig@

Många kramar till dig o din familj!

Henrik,
Henrik, du är en sann kämpe och ska klara det här! Jag har haft cancer, liksom flera av mina släktingar och vänner. Råden som vi har fått är att äta bra, undvika rött kött (följ din sons recept), motionera lagom och i övrigt följa läkarnas råd.
Stor kram från Birgitta

Hej, jag har all förståelse för din och dina närmaste oro, och för all den jobbiga behandling du nu måste gå igenom!! Själv hittade jag för några år sen ett konstigt märke på benet, som visade sig vara malignt melanom. Och jag har opererats flera gånger för hjärtsvikt. Det där med åldern och krämporna är INTE så roligt alls. Men trösten är väl att man har kvar några fina stunder, med den otroligt vackra våren och sommaren, och korta men fina stunder med människor som man tycker mycket om. Massor massor med varma kramar från Elsa

Jag tänker på dig och hela din familj – mycket. Kram Eva

Nej! En viktig, kunnig och engagerad person som du ska inte drabbas av svår sjukdom ännu en gång. Jag håller tummarna för att du ska klara detta.

Så ledsen jag blir för din skull! Jag tackar för alla bra inlägg du gjort och ser fram mot de andra inläggen med förhoppningsvis bra prognoser! Tag hand om dig och din familj! Styrkekramar från en anhörig med man som har diagnosen bland-demens! Karin

Läkaren på Akademiska Sjukhuset slog ut med armarna och sade till min man ” alla ska vi ju dö”. Detta var 2016 när min man opererats för prostatacancer gleason 4+5, och man upptäckt att cancern spridit sig. Min man förstod då att de hormoner läkaren ordinerade bara skulle fördröja förloppet. På Prostatacancer Föreningen sade man ; åk till Finland eller till Tyskland. Där får du hjälp. På dagen en vecka senare inleddes behandlingen på Dokrates i Helsingfors. Efter åtta veckors behandling var min man frisk, den spridda cancern var borta och psa värdena blev nån tid senare omätbara och har så förblivit.. Försäkringskassan i Sverige betalade för behandligen frånsett boendet. Allt på Dokrates var bra, bemötandet, samarbetet och givetvis den strålbehandling som Dokrates mig veterligen fortfarande är ensam om att erbjuda.

Men kära fina H, det smärtar att höra. Min far har också prostatacancer och har levt med detta länge, man trycker tbx den. Önskar dig och er all värme och pepp och lycka som går. Tänk på dig själv nu. Kram S

Lycka till 😉

Så starkt av dig att berätta – blir så berörd av din situation, men med din inställning är du inget offer och kommer heller inte bli. Av erfarenhet vet jag att cancerbehandlingar med eller utan cytostatika är något man helst vill vara utan, MEN behandlingarna ger också möjlighet till en fortsatt liv.
Jag tror på dig och jag tror på forskning och jag tror på läkarvetenskapen.
Tag nu vara på dig själv och din familj. AlzheimerLife kommer också att överleva – behovet finns och många starka krafter kan tillsammans göra underverk.

Bäste Henrik,
Du är en av mina hjältar och jag vet att många tycker som jag. Tänker mycket på dig och din familj!

Så starkt av dig att skriva och berätta 💙 Önskar dig många fina dagar och stunder trots sjukdom och krävande behandlingar🌻

Henrik

Detta behövde du verkligen inte och nu förstår jag bättre ditt empatiska samtal med mig för några veckor sedan. Jag säger som jag sagt hela tiden – det är en väsenskild vård mellan prostatacancer vården och Alzheimer. Du kommer naturligtvis precis jag att hamna i en välutvecklad vårdplan. Så även om denna eländiga cancerform påverkar hela livet är jag övertygad att du kommer att få bästa möjlig vård.
Och när du kommit en bit in i vårdprocessen så lovar jag att du kommer se ljuset i tunneln och tillåt dig och det dina att vara lite sorgsna tillsammans

Vi hörs

/Jan

Tack för att du delar med dig och är så öppen med ditt tillstånd! Tror det kommer underlätta för dig och de dina och vi kommer att ha möjlighet att stötta på ett ärligt sätt. När sanningen är i dagen kommer vi också att agerar utifrån det. Lycka till 🍀🦋💜

Hej Henrik, jag blir påverkad av denna nyhet som du förmedlar. Jag har följt dig och din blogg om Alzheimer med stort intresse med tanke på hur mina föräldrar och svärföräldrar åldras. Men för ganska precis ett år sedan fick jag diagnosen aggressiv prostatacancer med stor risk för spridning. Alla undersökningar som krävdes för att utreda om det spritts sig, och om det var möjligt att bota, var påfrestande. Efter lång tid kom man fram till att det antagligen inte var fallet och jag fick jag påbörja strålning. Jag har som du, hanterat min oro genom att läsa på, ställa frågor för att första vad jag är med om, Jag har mötts av otroligt kompetenta och vänliga människor var jag än varit. Nu har jag erbjudits en ny och effektivare hormonbehandling under två år och hoppas naturligtvis att det ska visa sig kunna bota min cancer. Jag är trött i musklerna och får värk när jag anstränger mig, men hoppfull och glad för varje dag jag lever och kan umgås med familj och vänner. Jag håller tummarna för dig, Sven

Senast redigerad 6 månader sen av Sven Ringmar

Ja så vandrar vi i olika landskap i våra liv. Har själv varit i cancerland för 32 år sedan och så igen förra året , Just nu skall jag gå igenom en undersökning efter två operationer och se om all cancer är borta. Lever varje dag och ser varje dag som en möjlighet. Det finns så mycket mer än sjukdomen , det finns ett NU att leva i med alla våra kära. Önskar dig mod ,ork och energi och kraft att ta tillvara det friska som finns i tanke ord och gärning som finns hos dig. När jag mötte,lyssnade på dig i Mölnlycke så såg jag din ödmjukhet,värme och omtänksamhet .Blev fängslad av den utstrålning du hade! Önskar dig allt väl !

Lycka till och njut av livet nu! Vi har inte fått lära oss att att livet är ändligt och att planera för de sista ljuva åren. Det Du gjort för demenssjuka och anhöriga är fantastiskt och hedervärt, så nu ska Du ta hand im Dig själv! Allt gott önskar jag Dig!

Tack så mycket jag fått lära av dej om alzheimer. Min man 78 år blir sämre för varje dag som går. Livet är så nyckfullt. Försöker ta vara på det nu. Känner och tänker på dej,

Styrka, kraft och kärlek till dig och de dina!

Henrik , först av allt vill jag bara säga att du presterat massor och gett oss alla med alzheimer så mycket kunskap och hopp om ett gott liv trots alzheimer. Det låter väldigt klokt att du nu tar hand om dig själv och din familj, det enda vi alka kan göra ör ju att vara så närvarande i nuet som vi kan, ingen vet vad som kommer i morgon.
Tack för att du är du och allt stöd du gett till så många av oss Klart att vi alla ska göra vad vi kan för att alzheimer life ska kunna fortsätta att stödja personer med alzeimer!💕

Henrik, måtte du få den bästa hjälp står att få! Vad du har gjort och gör betyder så oerhört mycket för drabbade och meddrabbade av Alzheimers sjukdom. En cancerdiagnos får inte stoppa dig! Kämpa Henrik!

Ojoj Henrik. Inte det också.. Jag tycker du är en så modig människa och det du förmedlar betyder därför så
mycket för många. Jag ger dig alla styrketankar jag har. Och det starkaste är att också våga vara i lessenhet och sårbarhet. Ja det vet du förstås.
Kram

Hej Henrik!
Min första spontana tanke är NEJ, inte den skiten också! Det räcker väl med vad du och de dina gått igenom
hittils. Och det där kan man ju tänka men vad gör man med det då?
Tänker berätta om egen erfarenhet inte för att det är ngn tröst, men….
Rolf , min man dog för ca 1/2 år sedan. 18.12.99 när han var 63 år och mitt i livet Kom han bara hem en dag och sa att han fått diagnosen, KLL, en obotlig blodcancer. Vi hade inte fått någon förvarning, han var en livaktig, spänstig, glad make och trebarnsfar och sjukdomen slog ned som en blixt.
Läkarna gav honom mellan 3 månader och 5 år att leva.
Rolf ville inte ändra på något i sin tillvaro. Han prövade
olikamedicineringar , dock inga cellgifter eller strålning. Läkarna , Hematologen vid KS, följde honom
noggrant och han genomgick flera behandlingar efter olika blixtutryckningar till sjukhus då och då. Och tack vare den enastående behandling han fick, hela tiden med nya mediciner, och med sin okuvliga
livsvilja, trotsade han alla odds och levde 21.5 år med sjukdomen.
Under de åren har jag och familjen tackat varje dag och fått stor hjälp av den stöttagrupp för KLL-sjuka och deras anhöriga som finns. Det som också hjälpte oss var all den aktivitet och forskning från utlandet, som Rolf följde och den storartade hemsjukvård som vi ibland fick hemma.
Rolf fortsatte att arbeta tills han blev nästan 80. Han var ständigt verksam med en massa sysslor och under de
de här 21.5 åren har vi fått 9 barnbarn att glädjas åt.
Han fick dö snabbt och smärtfritt och väldigt nöjd med sitt liv. Vi är så glada över att vi fått den tid vi fick med honom, trots det Damokelessvärd som vilade över mig varje dag sedan sjukdomenS upptäckt. Själv trodde han att han var odödlig -trots att vår sjuksyrra förmanade honom att minnas att även HAN måste begripa att även hans inre organ var 85 år gamla, och inte orkade så mycket mer.
Jag skriver inte för att bagatellisera din sjukdom. Ingen cancer är den andra lik, och Rolf hade väl bara en enorm svintur med att få ständigt nyupptäckta mediciner.
Lev svindlande långsamt, Henrik!
Med vänlig hälsning, SIv Asarnoj

Det är så klokt att leva helt öppet med livet i alla dess former. Kroppen behöver då inte slösa energi på att dölja problemen och hålla upp en fasad. Att släppa ut rädslan, när den slår till, gör att man slipper spänningarna i kroppen, som annars uppstår och tar kraft från kampen som kroppen automatiskt gör för att göra sig av med celler eller annat som måste bort. Med läkarhjälp går allt bättre om vi accepterar varje dags utmaningar med hoppet att nästa dag kan bli bättre. Den som ger upp direkt, dövar sig med alkohol och självmordstankar svarar sämre på medicin. Du är fortfarande ungdomlig, snygg och har skapat något unikt med bloggen. Att bara göra det du känner för dag för dag kommer att hjälpa dig. Varje människa är unik. Läkare vet inte allt, så därför är det meningslöst att säga vad som är obotligt eller inte. Det finns alltid ett kanske i alla tvärsäkra diagnoser. Glöm inte det.

Käre Henrik, så tråkigt! Tack för alka fina insatser i Alzheimers landet.
Håller tummarna flr dig!!❤️❤️

Hej,
det var verkligen tråkiga nyheter. Du har varit så viktig för mig och för så många andra som på olika sätt kommit i närheten av kognitiva sjukdomar. Utifrån dig har jag fått så mycket information och förståelse för vilka problem vi har att göra med och vilka krav vi kan ställa och bör ställa på samhället. Ingen annanstans finns detta att finna och det har varit ovärdeligt för mig med dina bloggar och poddar, du har gjort enormt mycket. Tack för det, hjärtligt tack.
Jag önskar dig styrka och kraft och livsglada dagar framöver.

Liselott Granath

Du har visat förut att du kan vända på steken! Önskar allt gott till dig och familjen. Följer och understöder dina ansträngningar nu på flera fronter! Tack så mycket för ditt jobb!

Henrik, du är en mycket engagerad och fin människa, en av de finaste jag känner. Du tänker oftast på alla andra och bryr dig med ❤️at och har ett driv och en kraft som kan förflytta berg. Därför är det dags att du tänker på dig själv först och främst nu och familjen. Din styrka och kraft tar dig igenom allt och när den inte räcker så finns vi alla runtomkring dig där beredda att fånga upp. Och så har du din ”wingwoman” Lena i ditt liv, stark som Pippi Långstrump.

Tack för allt du ger genom bloggen och ditt arbete. Lycka till med den här utmaningen!

Drabbande nyhet.
Styrka, ljus o kärlek till dig☀️
Du gör ett sånt gott jobb i ”Alzeimersland”

Henrik! Du har varit min krycka ända sedan min man fick diagnosen Alzheimer! Jag har inte kunnat dela detta med någon för att vi har måst hjälpa honom att få ett värdigt avslut av yrkeskarriären. Vi har fått skylla på hjärtstopp som orsak till sjukskrivning. Hjärtstopp har det varit pga de mediciner han fått som ska lindra AZ-symptom. Nu är vi framme vid vägens slut vad gäller hans yrkesliv. Smärtsamt med oundvikligt. Det har varit så trösterikt att läsa det du skrivit. Så mycket värme i det du delat! Tänk om man kunde återgälda all den stöttning du bidragit med! Men jag sänder dig all värme som kan förmedlas i en digital kommentar och önskar att du får den bästa vård och omsorg som finns!

Nä det får inte vara sant. Du som lagt ner så mycket tid och kraft på Alzemer live Hur mycket ska man orka. Förstår din rädsla och oro för prostata cansern. Min man gick igenom det .Inte lätt. Tyvärr klarade han inte det. 59 år blev han. Jag hoppas det finns bättre medeciner nu. Tänker på dej och de dina anhöriga. .

Nej Henrik! Det är för j-vligt! Håll fast vid din positiva inställning och tankarna på dagens behandlingar, som kan förlänga livet med många goda år, som du själv skrev. All vår kärlek och stryka till dig, Lena och familjen från mig och Hasse.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Bästa Henrik! Ge inte upp, du har så mycket att ge och vi alla håller tummar och tår för att du ska få den hjälp du behöver, även om det blir i ett annat län eller land! Varma Styrkekramar till dig! ♥️🍀♥️

Tack hand om dig och fokusera på det som är viktigast för dig! Du har gjort ett fantastiskt jobb så långt!

Ibland slår livet omkull oss rejält! Det ena kommer efter det andra! Men livet är sånt! Idag kan ”vården” så mycket! Min livskamrat har diverse problem o larmen tjuter ibland- men vi lever o är tacksamma för det! Min allra bästa vän har lungcancer sen 10 år o den är kronisk! Hon lever trots allt ett helt ok liv 72 år gammal o ingen har levt med hennes problem så länge i Sverige- så det finns hopp även om det känns tungt ibland!

Mina varmaste hälsningar och önskningar om kraft och hopp mitt i allt och ett stort tack för allt du bidrar till med att synliggöra människan mitt i sjukdomslandet oavsett vilket. Gör bra saker och släpp inte hoppet! Hälsningar Johanna

Du är vår idol och stora kämpe! Styrkekramar! 💝 Turne´flickorna från Mölndal-Härryda

71
0
Kommentera inlägget!x
()
x