Ja, så var det dags. Nästan precis ett år efter att jag gjorde min första minnesutredning på Geriatriken på Sabbatsberg i Stockholm, var det dags att släppa bomben. Fram till nu var det i stort sett bara min sambo Lena, hennes vuxna dotter och mina två barn som hade känt till DEN STORA HEMLIGHETEN.
Hur berättar man för släkt och nära vänner att man håller på att utveckla Alzheimer? Ska jag ligga lågt och låta dem upptäcka det själva? Men Alzheimer syns ju inte utanpå. Och så djävla virrig är jag ju inte att de börjat undra. Eller ska jag bränna av nyheten på en familjebrunch med barnbarn snurrande runt allas fötter? Med risken att trötta småbarnsföräldrar lite yrvaket undrar först efter en stund vad jag sa. ”Alzheimer? Sa du Alzheimer? Du skojar?”
Kanske bättre att ta det face to face? Men hur inleder man en sådan dialog? ”Vi hade en jättehärlig sommar. Först Barcelona, och sedan Ingarö. Förresten, jag har nog Alzheimer.”
Lite okänsligt.
Och när är rätt tidpunkt för tillkännagivande? Jag fick min diagnos i påskas. Först ville jag och Lena landa i vår nya verklighet. Vi behövde få vara ledsna, gråta och känna oss förvirrade. Sedan behövde mina vuxna barn få komma ifatt. Pappa som alltid varit så stark, närmast odödlig. Sedan skulle jag fylla 70 år i maj. Jag valde bort stort firande och tog med mig min familj till Sicilien. Plötsligt krympte livet till här och nu. Jag ville bara vara med mina käraste.
Ja, så blev det sommar. Vem orkar bry sig om andra när juni står i full blom? Under sommaren insåg jag att det inte gick att hålla på hemligheten länge till. Varje gång jag fick frågan ”hur är det?” gjorde det ont i mig. Jag bluffade och kvittrade att det var strålande. Utom med en ung och nära vän som inte släppte min blick, och då brast det och allt rann ut ur mig.
Men så den senaste helgen kunde jag inte hålla mig längre. Lena och jag hade bjudit in till grillbrunch. Familj och släkt skulle komma. Hur skulle jag klara att hålla masken när jag inombords vibrerade av känslor och oro? Så beslutet tog form. Jag skriver mail till mina närmaste, och så bifogar jag en längre berättelse, typ mitt år med diagnosen. Det är den berättelsen jag nu även lagt som första inlägg här på bloggen.
Idén med bloggen – och även en poddcast som släpps i oktober – fick jag faktiskt samma dag som jag omtumlad cyklade hem en kall och regnig marsdag från Karolinska Sjukhuset. Jag hade precis fått min diagnos med den vänliga hälsningen att jag nu nog borde fokusera på mitt friska liv. Hur fasen gör man det när man plötsligt fått reda på att ens hjärnceller håller på att brytas ner?
Jag är ju journalist, så min första instinkt var att det här har jag ju aldrig varit med om tidigare. Jag måste berätta; om diagnosen, om Alzheimer som drar fram som en epidemi över världen, om forskningen som verkar ha gått i stå trots hundratals olika försök att ta fram botande läkemedel och om min egen resa in i det okända.
Så jag gör väl det. Berättar.
Söndag kväll den 1 september kl 19.43 tryckte jag på skicka, och swisch hade min hemlighet fått vingar.
Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"