Vad händer när man är anhörig till en partner som blir sjuk i Alzheimer? Tänk om man under den här svåra processen träffar en ny? Om man blir förälskad, men samtidigt vill hålla fast vid sin sjuka partner?
Läs historien om Vanja, Helge och Gert, och fundera själv.

Det kom ett mail för en tid sedan som berörde mig mer än jag först ville tro. Mailet träffade en känslig punkt i mitt liv, och som jag ofta har tänkt på och påmints om sedan dess.
Mailet kom från Gert. Det börjar så här:
”Jag skriver till dig eftersom den jag älskar har en man som fick Alzheimer när han var 53 år.”
Jag blir naturligtvis nyfiken och mailar tillbaka. ”Berätta mer!”
Efter några veckors tvekan så kommer historien.
Gert kände Vanja och hennes man Helge innan Helge fick sin diagnos. Efter fem år kunde inte Vanja sköta sin man längre, utan han togs in på ett omsorgsboende. Eftersom Vanja inte hade körkort erbjöd sig Gert att köra henne till sin man på boendet.
Bilåkandet var en bra och passande form för att prata. Det blev många bilturer. Bägge var intresserade av att gå på konsert, så varför inte ihop? Vanja var bara 54 år när hennes man var så sjuk att han inte klarade sig själv. Hon behövde stöd, och där fanns Gert som var ledig och fri.
Ja, ni kan nog gissa hur det gick. Vanjas oro för sin man och vad som skulle hända med henne själv ledde till långa och existentiella samtal. Samtidigt var det klart från första sekunden att hon aldrig skulle lämna Helge. De hade haft ett fint och lyckligt äktenskap och de hade två barn.
När Helge var på sitt boende kom Gert och Vanja och hämtade Helge på sina bilturer. Det var de tre. Helge var glad över att ha sin fru vid sin sida, och sin vän. Men de bestämde sig för att inget skulle bli bättre om Helge fick det nya förhållandet kastat i ansiktet. Så han fick aldrig veta att Gert och Vanja nu var ett par.
”Det viktiga och kanske lite speciella är att Vanja har förmågan att älska två män samtidigt, fast på olika sätt”, skriver Gert. ”Vanja älskar Helge för deras lyckliga liv ihop. Och hon älskar mig för att jag alltid finns där för henne.”

“Vänner har vänt Vanja ryggen”

Det har nu gått 13 år sedan Helge fick sin diagnos, och åtta år sedan han togs in på ett omsorgsboende.
Jag har inte fått alla svaren, så jag mailar Gert och frågar om hur han ser på moralen i deras förhållande. Samt hur deras omgivning har reagerat.
”Visst”, skriver Gert tillbaka, ”finns det vänner som vänt Vanja ryggen. Jag tror det mer beror på deras egen rädsla, att deras partner ska överge dem vid en allvarlig sjukdom.”
Vanjas två barn accepterade hennes nya förhållande, efter en tid. De ser idag till mammas bästa. Och de ser att mamma fortfarande besöker pappa Helge varannan dag.
Gert själv menar att de tre har hittat en väl fungerande balans mitt i ett traumatiskt skeende.
”Hemligheten är att Vanja faktiskt fortfarande älskar Helge. Inte för den han är idag, utan för den han varit. Deras kärlek hjälps av att Vanja fortfarande får leva och vara kvinna.
“Vanja är övertygad om att Helge unnat henne någon som tog hand om henne.”

Så långt mailen från Gert.

“Ronny blev blind och förlamad”

Historien drabbar mig eftersom jag själv på nära håll såg en direkt parallell. Det var ett par i min absoluta närhet.
Vi kan kalla dem för Ronny och Stina. Jag tyckte oerhört mycket om dem. De hade två barn, och de var inte ens 40 år när Ronny drabbades av en hjärntumör.
Efter en misslyckad operation blev Ronny blind och halvsidesförlamad, och förlorade sitt närminne. Stina kunde inte acceptera läkarnas besked att Ronny aldrig mer skulle bli bättre, troligen bara sämre. Stina slet som ett djur för olika second opinions. Hon läste på, och besökte nya läkare. Men beskedet var att Ronny skulle få bäst vård om han flyttades till boende med service dygnet om.
Vi som stod familjen nära försökte på alla sätt stötta Stina. Vi besökte Ronny och pratade gamla minnen. Den delen i hans hjärna var fortfarande i bruk. Vi var nära deras barn. Men vi orkade inte tänka tanken fullt ut att även Stinas liv hade gått i kras.
En dag träffar Stina en man, och blir blixtförälskad. Vi i omgivningen ser det direkt, och vi känner oss obekväma. Vi hade placerat Stina i rollen som en korsning mellan en madonna och Moder Theresa.

“Vad roligt, men inombords var det kaos”

Relationen utvecklades, liksom vår förståelse för att Stina inte ville ge upp sitt eget liv. Hon var ju för ung för det. Samtidigt såg vi hur fint hon och barnen skötte relationen med Ronny, där han bodde på sitt servicehem.
Men så en dag ringer Stina glädjestrålande och berättar att hon ska gifta sig. Den nye mannen har friat.
Jag kommer ihåg att jag mumlade ”vad roligt, så himla kul”, men inombords var det kaos med alla känslor. Vad säger hennes barn? Ska de berätta det här för Ronny? Kan han i sin sjukdom ta in det? Kommer Ronny att tappa livsgnistan?

Vad är kärlek när ena parten är svårt sjuk i en kognitiv sjukdom? Är det att hålla fast och gå in sin roll som närmast anhörig, och ge upp sitt eget liv? Eller finns det plats för en annan relation utan att överge eller svika?

Men framför allt placerade jag mig själv snabbt i Ronnys rullstol där på hemmet. Tänk om jag blir övergiven den dagen jag blir svårt sjuk?
Det tog faktiskt många månader innan jag kom till ro med mina egna känslor kring Stinas bröllop.
Ronny är död sedan mer än 20 år sedan. In i det sista var han älskad av sin familj. Och Stina är lycklig med sin nye man.
Jag vet inte varför de här frågorna berör mig så mycket. Kanske för att min egen mamma blev änka bara 42 år gammal. Kanske för att jag själv är rädd för att bli ensam.
Kanske för att jag inte vet hur jag själv skulle navigera i det svåra landskap som både Gert, Vanja och Helge hamnade i.
Men jag blev glad över Gerts mail.

Om det här föder tankar hos er läsare får ni fundera högt här i min blogg.
Läs även min blogg från i våras om den amerikanska supermodellen B Smith som drabbades av Alzheimer, och vad som hände när hennes man träffade en ny kvinna. Oerhört tankeväckande. Den ligger här

4.5 21 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
27 Kommentarer
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Självklart kan man vara kär i och älska fler personer . Tycker inte det är att svika någon . Kärleken är meningen med livet , och då menar jag att bry sig om, vilja väl och fysisk närvaro. Inte bara sex . Vi kan ju älska våra barn fast vi har fler, våra hundar. Vi kan även älska våra medmänniskor – men kanske på lite olika sätt. Personen med make på boende kanske behöver Kärlek från en annan för att orka ge omtanke om den sjuke.

I ett stadie av sjukdomen, säger min fru, ”jag vill inte att du skall ha någon annan!” För mig i det läget var frågan obefogad. Jag tror inte man söker någon, vi har lev ihop i 40 år, så det finns inte på kartan, (än så länge), men man vet aldrig vad livet har att ge eller ta, men min fru kommer altid vara min livskamrat!

Min man kommer alltid att vara min man och jag kommer aldrig att överge honom. Däremot talar vi öppet om denna fråga, för den har kommit upp. Jag är bara 52år och han vill absolut att jag går vidare den dag han inte känner igen omgivningen eller hamnar på ett hem. Sen när jag själv är öppen för detta är ju svårt att veta men jag känner att mitt liv slutar inte redan när jag är 50+.

Tack 🙂 Ja frågan berör många och vi tycker alla olika men jag är glad över att vi är så pass öppna i frågan som vi är! Att min man är så osjälvisk gör mig rörd men jag vet att om situstionen skulle varit omvänd så skulle jag tycka likadant!

Förstår och vet att detta är en känslig fråga, men i exemplet som du berättar, så blir ju inte Helge övergiven av sin hustru för att hon träffat en annan man. Tvärtom, för då orkar hon ge mening och guldkant på Helges tillvaro också, utan att själv tyna bort

Min make med Alzheimer-diagnos bor sedan snart två år på särskilt boende och jag besöker honom ungefär varann dag (dock har covid-19 försvårat besöken). Han känner igen mig, men vet inte vem jag är. Jag känner väldigt stor ömhet och kärlek till honom, men en annan slags kärlek än den vi hade i vårt äktenskap. När jag kommer blir han så glad. Vi kramas (fastän covid-19 förbjuder).

Även om jag mot förmodan skulle träffa en ny man, så skulle jag aldrig överge min make. Då ingår han i bagaget, precis som det gör om man har barn. Kärlek blir inte mindre av att delas.

För några år sedan var jag ute på en liten utbildningsturné tillsammans med några kollegor. Då diskuterade vi det motsatta förhållandet. Att den person som bor på ett boende träffar någon där. Och, hur det upplevs av den första partnern. Minns att vi hade många tankeväckande diskussioner.

Självklart kan man behöva fylla på med kärlek i svåra stunder, när sjukdom kraschat familjen, utan att överge den första kärleken. Goda känslor räcker till många personer och husdjur. Då orkar den friska partnern vara gladare och visa mer empati på besöken. Som dotter till en drabbad 90- plussare fick jag en fråga av läkaren på ett boende, när pappa börjat krama en yngre kvinna, som också bodde där. ” Är det ok att din pappa umgås med Y ? ” Troligen har andra anhöriga varit negativa till kärlek i Alzheimerland. Obegripligt för mig. Kanske fasar de för ev giftermål, ett förlorat arv ? Jag var glad att se pappa lugnare med kroppskontakten och närheten till mänsklig värme, som inte personal har tid med i flera timmar. Hon följde med oss ut på promenader. En dag gick vi till BEA och köpte kaffe med bakelse. Hon sa ” Tänk att du och jag är på café” Jag blev glad att de var nöjda med något så enkelt. ❤️

Min far dog för ca 1 år sedan i alzheimer och bodde de sista åren på ett särskilt boende. Min mor tog upp frågan vad jag skulle tycka om att hon träffa nån annan man än min far. Mitt svar var att självklart så ska hon leva vidare och vara lycklig. Hon träffade en ny man men fortsatte att besöka min far precis som innan.

Min man har också fått diagnosen tidigt, han är bara 54 år. Min första tanke när han fick diagnosen var att jag kommer åldras ensam. Vi har varit tillsammans i 25år och om jag får vara frisk kan jag leva minst lika länge till, ensam. Jag har svårt att se mig själv träffa någon ny. Min mormor blev änka när hon var 55år. Vad jag vet träffade hon aldrig någon ny man. Hon ändrade dock mycket i sitt liv, tog körkort, skaffade arbete mm. Hon engagerade sig mycket i sina barn o barnbarn.
Min man o jag har tre tonårsbarn som självklart mår fruktansvärt dåligt av att ha en pappa som försvinner bort. Jag slits mellan att vilja ha kvar dem länge hemma och att “tvinga” iväg dem så att de inte behöver bli förälder till sin pappa. Att engagera sig i några barnbarn kommer inte ske på länge och jag har fortfarande minst tio yrkesverksamma år kvar.
Känns ändå upplyftande att läsa att andra hittat kärleken på nytt.

När man har varit vårdare i 20 år och livet går på sparlåga är det nog lätt hänt att kanske inte bli kär men en vänn att umgås med .

Efter 50 års äktenskap skiljs man åt av sjukdomen och ensamheten griper tag i kroppen. Och det dåliga samvetet kanske också griper tag, kunde jag gjort mer osv.
Men det som ger ännu sämre samvete är att som anhörig kanske något eller några år tidigare börja tänka på hur framtiden skall bli. Får man då lov att tänka på att skapa ett nytt liv och då också inkludera en ny partner?

Ja det får man. Det betyder inte att överge sin livspartner utan att skapa en trygg situation för den anhörige som ju också drabbats.
Kloka samtalsterapeuter brukar ofta ge rådet ¨tänk på dig själv¨ Det kan vara svårt att till sig men när man är på andra sidan tunneln är det lättare att förstå rådets klokhet.

Rådet “tänk på dig själv” är inte så dumt när man står vid sidan om. För till vilken hjälp är man om man som anhörig mår lika dåligt som den man ska stötta?

Fint skrivet Vi blev mycket berörda Kram Stina

Tack “Stina” för att jag fick låna din berättelse. Glad att jag verkar ha förvaltat den väl. Krama familjen!

Ett väldigt viktigt ämne, och jag tror ingen som inte varit i en sådan situation kan föreställa sig vilken vånda det är när man börjar våga tänka tanken. Jag förlorade min demenssjuke man för några år sedan, han bodde då sedan 3 år på ett boende. Vad detta gör med relationen är svårt att beskriva. Men jag älskade honom hela tiden, och var ofta på besök.
Men så blev jag otippat förälskad i en annan man. Det blev aldrig något, men fick mig ändå att inse att jag måste försöka se till mig själv och mitt liv mer. Men man får fruktansvärda skuldkänslor, och är rädd för vad andra ska tycka och säga. Men jag hittade stöd i en präst som länge jobbat som sjukhuspräst och sett vad svår sjukdom gör med den friska partnern.
Jag kände dock att jag inte skulle kunna ha ett nytt förhållande och samtidigt vara gift med min sjuke man. Så jag tog ut skilsmässa. Men – och det är det viktigaste här – jag övergav aldrig min man. Jag fanns där exakt lika mycket ändå, så för honom blev det ingen skillnad.
Och där jag var rädd för fördömande från andra, mötte jag faktiskt bara kärlek och förståelse.
Och jag fanns som sagt för min man ändå till slutet.

Min man dog för 2,5 år sen. Han fick en ovanlig neurologiska sjukdom med både fysiska symtom och demens. Jag träffade också en annan man under sjukdomstiden. Har haft kontakt med andra I samma situation och vet att det är vanligt. Tyvärr är det så skambelaggd och därför talas det inte om det. Tänk om fler kunde berätta.

27
0
Kommentera inlägget!x
()
x