fbpx

Tre stjärnforskare i salongen berättade om sina privata erfarenheter av Alzheimer

Alzheimer Lifes två specialvisningar av The Father berörde samtliga som fick en chans att se den hyllade filmen. Aftonbladet (här ovan) fångade upp vad forskarna tyckte om filmen. Här kommer några ögonblick som jag själv bär med mig.

Film & debatt. Plötsligen reser sig mannen. Han har skägg och sitter lite undanskymt på balkongen på Bio Capitol. Först tyst och lite besvärat, men sedan alltmer ledigt berättar han att han nyligen, bara 58 år gammal, fått diagnosen Alzheimer. Utöver all chock, rädsla och förtvivlan blev han också av med sitt jobb som rektor. Diagnosen kunde han ta, men att bli bortskuffad från sitt jobb…

Det blev alldeles knäpptyst i lokalen. Troligen var det första gången han berättade sin historia för utomstående. Och han blev en levande illustration till vad vi precis sett på filmduken. En man som långsamt förlorar sitt liv i förvirring och rädsla.

Jag rös, och kände tacksamhet att vi med vår stiftelse Alzheimer Life, hade skapat ett forum för tillit och igenkänning. Mannen i skägget på övre balkong valde att berätta. Eller så hade han inget val, det måste bara sägas.

Visningen på Bio Capitol.

Det var alltså på Bio Capitol Gunilla Steinwall och jag i veckan samlade patienter, anhöriga, läkare och många av landets ledande forskare kring sjukdomen Alzheimer för två specialvisningar av den hyllade filmen The Father.  

Det blev två mäktiga och märkliga visningar.

Filmen The Father är den första trovärdiga skildringen av hur det känns att långsamt glida in i en kognitiv sjukdom. Perspektivet är faderns, spelad av Sir Antony Hopkins, och hur han alltmer rädd, sårbar, arg och förvirrad tappar kontrollen över det som en gång var hans liv. Vi är Anthony och upplever hur han kämpar för att inte tappa fotfästet. 

Recensenter världen över tokhyllar den just för sin oerhört suggestiva och trovärdiga skildring, eller som Dagens Nyheter skriver: “en thriller om demens där förloppet skildras genom den sjukes labyrintiska förvirring”.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar Anthony Hopkins om den sista scenen när han hamnar på ett demensboende. Teamet hade inrett rummet med Anthony Hopkins egna personliga tillhörigheter och på sängbordet har de placerat ett foto på hans föräldrar.

“Så mycket av mitt eget förflutna kom farande. Det hände något där i rummet …”

Sällan har recensenter i Sverige om att The Father är årets i särklass bästa film.

Anthony Hopkins satte scenen redan på andra tagningen och när han tittade upp såg han hela teamet i tårar. Regissören Florian Zeller kastade sig om halsen på Anthony Hopkins, och de grät ihop.

På den första visningen hade vi enbart patienter och anhöriga. De såg inte filmen, de levde den. Det här var deras liv. Det var tårar och snyftanden. Tystnaden när eftertexterna rullade gick att ta på. 

Johanna Hinteregger, journalisten bakom den fina radiodokumentären om sin Alzheimersjuka mamma, hjälpte oss att förstå och tolka filmen. Silviahemmets chef Wilhelmina Hoffman bistod med information om själva sjukdomen. 

På kvällen hade vi en mer professionell publik. Vi hade bjudit in många av mina poddgäster men också läkare och forskare. Eftersom det ändå mitt i allt det svåra  finns dråpliga och komiska scener i filmen, kunde den här publiken tillåta sig att skratta. Men efteråt var alla lika tagna. Jag fick som moderator för diskussionen efteråt väcka publiken, som efter en djup meditation.

Panelen den här gången bestod av Anna Ehrenpreis, anhörig till två föräldrar med olika former av kognitiva sjukdomar, psykologen Jens Berggren och Caroline Graff, professor i genetisk geriatrik.

Panelen med Caroline Graff, Jens Berggren och Anna Ehrenpreis, och med Gunilla Steinwall och jag själv i mitten.

Anna som med sina drabbade föräldrar levt i skuggan av Alzheimer i 15 år, var skakad och berörd, och gav oss en bild av att vara en hjälplös nära anhörig. Hon hade fått ihop tre A4-ark med noteringar om vad hon kände igen från sitt liv.

“Jag önskar att en film som The Father skulle ingå i ett mer utvecklat stöd för de anhöriga”, menade Anna.

Caroline Graff tyckte behållningen var att försöka förstå hur den drabbade upplever livet ur sitt perspektiv. “Vi forskare vet rätt väl vad som händer i hjärnan, men inte i patientens medvetande.”

I publiken satt tre av världens mest meriterade Alzheimerforskare, professor Henrik Zetterberg från Göteborg, Lars Lannfelt, skaparen av läkemedelsbolaget Bioarctic samt professor Miia Kivipelto på Karolinska Institutet.

Naturligtvis kunde inte journalisten i mig hålla mig, utan jag bad dem, när de satt i salongen, att lägga undan sina forskarhjärnor och berätta med hjärtat vad de kände efter filmen. Det blev överraskande personliga kommentarer.

“Jag har själv precis blivit anhörig och är uppe i just detta nu”, avslöjade professor Henrik Zetterberg.

Vi gick nog alla hem efteråt rätt omtumlade. Den här filmen kommer att bli lika ikonisk som Still Alice med Julianne Moore.  Och kommer utan tvekan att betyda mycket för att skapa förståelse för hur det är att leva med sjukdomen.

Ny chans att att se filmen!

Så, se The Father, om inte annat för att Anthony Hopkins, 83 år, gör sitt livs roll.

På vägen hem tänkte jag på mannen uppe på balkongen. Hur modig han ändå var att dela med sig om hur det känns att tappa fotfästet. En av många, många hjältar i Alzheimerland.

Ps Till alla er som försökte få en biljett, så var ni över 200 personer som slogs om knappt 50 biljetter. Tack Nonstop Entertainment och Bio Capitol för ett generöst samarbete!

Stöd oss på Alzheimer Life

  • Bankgiro: 5587-4564

  • SWISH: 1234866208

Se filmen med tre aktuella författare!

Till alla er som missade The Father denna gång kan jag rekommendera ännu en specialvisning på Park i Stockholm.
Den 2 september visas filmen på Park med efterföljande samtal med tre aktuella personer som skildrat sina föräldrars sjukdom i bok eller i radio. De tre är:

  • Radiojournalisten Johanna Hinteregger med sin uppmärksammade dokumentär “Innan mamma glömmer”
  • Skådespelaren Philomene Grandin med sin kritikerhyllade bok “Glöm allt men inte mig”
  • Reklammannen Tomas Bacoccoli med sin tankeväckande roman “En bastu i Umbrien”.

Det blir ett samtal om skapande i skuggan av demensen. Hur det är att på nära håll se sin förälder bli liten, ledsen och rädd. Hur det är att trösta sin förälder, vårda sin förälder och hur det är att till sist förlora den till demensen. Men också om allt som är fint på vägen, skratten från vardagens plötsliga absurditeter, att våga vara nära och stunderna man aldrig glömmer.

4.7 20 röster
Betygsätt inlägg

Kommentera inlägget här

Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"

Prenumerera
Jag vill få e-post:
9 Kommentarer
Äldsta
Senaste
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer

Tack för filmvisningen! Fantastisk!
Vivi

Tack för ett fantastiskt arrangemang!

Tack för filmvisningen och samtalet/frågestunden. Vilken film!

Missade filmen, så hur så hur kan man köpa den?

Tack!

9
0
Kommentera inlägget!x
()
x