Mantrat Martin Wicklin fick höra: ”Föräldrar ska inte ligga sina barn till last”
Martin Wicklin har i radions Söndagsintervjun samtalat med både makthavare och kändisar. Han har i många fall krupit dem under huden. Och kommit dem nära.
Men nu är det dags för honom själv att sitta på andra sidan mikrofonen och prata om hans mamma Inger, sjuk i långt gången Alzheimer. Och om skulden att inte räcka till när han behövs som mest.
”Jag är bara orolig att jag ska framstå som en kall och cynisk person. Jag älskar ju min lilla mamma…”
Jag ska precis avsluta vårt spännande samtal i studion då Martin Wicklin drabbas av dubier. Det är något som skaver. Har han framstått som rationell utan känslor, och vad ska lyssnarna tänka?
Han vill fortsätta vårt poddsamtal, och rättfärdiga sin inställning att föräldrar inte ska ligga sina barn till last. Det var vad hans pappa Martin sa till honom hela tiden när han var yngre. ”Skjut mig hellre om jag drabbas av demens. Ni barn ska inte behöva ta hand om mig.”
Fast nu var det inte pappan som blev sjuk i Alzheimer. Han dog knall och fall i en hjärtattack ute på ett uppdrag i Jordanien.
Nej, den här podden handlar om mamma Inger, gymnasieläraren från Övertorneo som gifte sig med en välutbildad statistiker från Sri Lanka och hamnade i förorten Hässelby.
En mamma som var kärleksfull och självklar, och som började göra lite galna saker. Som att köra i fel riktning på landsvägen. Eller hamna på återvinningscentralen när hon egentligen skulle gå och handla.
Jag hade hört Martin Wicklin prata om sin sjuka mamma i ett av sina radioprogram. Han sa att han litade på svensk sjukvård, och undrade om anhöriga som vårdar sina sjuka föräldrar och ger upp sina egna liv, har drag av medberoende.
Wow, tänkte jag, det är ju själva smärtpunkten i det här att vara anhörig. Om den ständiga skulden att inte räcka till. Att inte besöka tillräckligt ofta. Inte ringa upp. Kanske inte ens ta samtal när de kommer.
Jag vet själv. Min mamma dog i en utdragen cancer när jag bara var 29 år. Hennes tid på sjukhuset har satt djupa spår i mig. Jag har fortfarande fantomsmärtor när jag besöker sjukhus. Jag visste inte hur man pratar med en mamma med svåra smärtor. Och som skrek rätt ut så fort jag hunnit lämna rummet.
Jag var rädd för att hon skulle fråga mig om hon skulle dö, och vad jag skulle svara.
Men samtidigt var mina dagar på sjukhuset med mamma mitt livs mest utvecklande. Jag blev vuxen, och var tvungen att möta mina egna rädslor.
Skulden är själva smärtpunkten i att vara anhörig
Om vi i Sverige har 150 000 personer som har olika former av kognitiva sjukdomar, typ Alzheimer, så blir det lågt räknat närmare en halv miljon anhöriga. Det är hela Göteborg, och lite till, som brottas med frågan om att inte räcka till. Och vad är egentligen ”räcka till”? Finns det någon gräns?
Så frågan om skuld och hur mycket eller lite man ska finnas till hands för den sjuke är själva smärtpunkten i att vara anhörig.
Jag hade även hört Martin Wicklin samtala i Söndagsintervjun med skådespelaren och författaren Philomene Grandin. Hon hade precis kommit ut med sin hyllade bok Glöm allt men inte mig, om sin pappa Izzy Young, legendarisk som mannen som upptäckte Bob Dylan på en klubb i New York.
Philomene Grandin berättar i sin bok om hur hon med tiden blev mamma över sin Alzheimersjuka pappa, och fann närmast en självklarhet och glädje i det. Han tog ju hand om henne när hon var liten.
Det provocerade Martin Wicklin och hans mer rationella inställning till det här med anhörigskap. Det blev ett oerhört fint och spännande samtal som ni kan höra här.
Jag bjuder in Martin Wicklin till min egen podcast och ber honom utveckla sina tankar om att föräldrar inte ska ligga sina barn till last. Inte skada deras karriär eller familjeliv. Och om hur han själv skulle vilja bli behandlad den dagen han själv inte kan klara sig.
Det blev ett samtal som kom att handla bl a om följande:
- Om den omtalade intervjun med Åsa Linderborg
- Om hans osannolika familj
- Om att vara den enda ”svartskallen” i Hässelby
- Om pappans plötsliga död, och sorgen av att inte kunna ta avsked
- Om mammans första symtom
Stöd oss på Alzheimer Life så vi kan göra mer för patienter och deras anhöriga
Bankgiro: 5587-456
SWISH: 1234866208
- Om man får skämta när demenssjuka hamnar i dråpliga situationer
- Om att ”lura” sin förälder att lämna sitt eget hem
- Om var barn bör sätta för gräns i ansvaret för sin förälder
- Om vad skulden spelar för roll i hans liv
- Om tanken att själv drabbas av Alzheimer och behöva stöd
- Om hans syn på aktiv dödshjälp
Vi gör oss redo att avsluta samtalet när Martin plötsligen stoppar mig. ”Varför ska vi sluta, det är ju ett fint samtal och jag är berörd.”
Och så får han en tanke; ”Jag tar nog bilen och hämtar mamma och så ger vi oss ut i skogen och plockar trattkantareller. Där i skogen finns ingen sjukdom, inget då och inget sedan. Bara vi två.”
Ps Några dagar senare skickar Martin mig bilden med mamma Inger och trattkantarellerna. Ha den på näthinnan varje gång ni tänker ordet Alzheimer.
Boka in höstens mest spännande event!
Vi arrangerar det digitala Alzheimer Forum med många av landets främsta forskare och läkare. Vi ska samtala om de två stora nyheterna inom forskningsområdet: Diagnos via enkla blodtester och nya bromsmediciner. Boka in den 15 september mellan 15.00 och 17.00. Mer information kommer löpande.
Henrik är ursprungligen affärsjournalist med över 40 år i mediaföretag. Han har varit chef för Aktuellt på Sveriges Television, chefredaktör på Veckans affärer och medgrundare till tidningen Chef. Henrik har också suttit i många styrelser och även engagerat sig som affärsängel i många start ups.
Henrik fick våren 2019 diagnosen kognitiv svikt och trolig Alzheimer. Det ledde till att han startade den uppmärksammade bloggen och podcasten Hjälp, har jag Alzheimer?!
Kommentera inlägget här
Vill du enkelt kunna följa detta kommentarsfält genom att få e-postmeddelande? Klicka på Prenumerera nedan och välj mellan "När någon svarar på min kommentar" eller "På alla kommentarer"
starkt, särskilt för mig som har en nära släkting med A. Så jag läser allt jag hittar om det
Så tacksam för att få höra detta, svårt när inte ens sjukvården förstår det här så bra heller. Har upplevt båda situationer, först som anhörig sen sjuk själv med tonårsbarn. Mår illa när jag tänker tillbaka på vad de fick utstå även om jag betonade att de försöka hitta sitt eget liv först av allt . Det smärtar ju väldigt också för föräldrar som är sjuka och inte riktigt orkar vara den förälder de vill vara
Vill tillägga att jag var inte sjuk i alzheimer men anhörig till demenssjuk mamma. Men sjukdom när man har barn hemma är jobbigt vilket som
Hej! Min mamma började utveckla demens när hon var 70 år. Jag var då 30 och väntade det första av mina tre barn. Mamma bodde hemma tills hon var 79 år, många år med ständig oro. Hon nekade först hemtjänst, men var sedan tacksam och tyckte om dagvården som hon senare blev hämtad till ett par dagar i veckan. Men det var en stor lättnad, även för henne, när hon kom in på demensboende. Där levde hon sedan i sju år. Så glöm att man dör efter fyra månader på äldreboende. Min äldre syster har nu bott på en avdelning med psykiatrisk inriktning på äldreboende i femton år.
Jag är inte okritisk till hur vården bedrevs. Under min mammas vistelse gick huvudmannaskapetfrån SLL till privat regi och åter två gånger. Men överlag kände sig min mamma ompysslad och uppskattad. Likaså min syster. Några i personalen må vara nonchalanta, men det övervägsav fantastisk omsorg och vänlighet från andra.
Vad fint att läsa. Tror många känner igen sig.
Ett svek som att lura någon om en flytt till ett boende är inte detsamma som ett svek i andra sammanhang. Min pappa ramlade med rollatorn en natt på asfalten gående till mammas grav. Vi pratade med en biståndshandläggare och han berättade om hur kallt det var att frysa i novembermörkret ute innan någon hittade honom. Sedan en vecka på sjukhus. Två månader senare fick han en lägenhet med full service och träffade snabbt en kvinna i samma korridor att hålla i handen. Han märkte inte hur vi flyttade hans bästa möbler till lägenheten. Vi satte upp tavlorna och han var så nöjd.
Jag hälsade på dagen efter och han frågade inte efter något från sitt hem. Däremot kunde han fråga om sitt barndomshem, som vi försäkrade var i gott skick med gott om vatten i ån. Vi levde med i hans värld utan några problem, deltog i hans vardagsaktiviteter ibland som tex dans, musik, gympa, odlingar, teater, film, konsert, målning mm. Han fick två fina år där och avled lugnt utan andningsuppehåll i sin säng en lördag em, när jag varit där och sagt till personalen i rummet där han sov, att pappa ska ha det bra. Hörde
Tack för en fin berättelse.
mycket intressant. Jag tänker att de flesta av oss, har eller får ta ansvar över föräldrar. Det har jag gjort med 4 barn och heltidsjobb, men hon ville inte det och hon hade inte Alzheimers. Nu tar jag dessutom ansvar över min sambo dom sedan 7 år har Alzheimers han är i dag 63 år och är på boende sedan 4 månader. Jag önskar inte min värsta ovän den tid jag tog hand om min sambo, och jag gjorde det inte som medberoende utan mer för att man måste. Jag erkänner att mitt liv är då mycket lättare i dag och jag tänker inte be om ursäkt för det. Jag söger till mina barn att bara besöka pappa om de vill, inte för att de bör. Han är nöjd med ditt boende och glömmer att vi varit där. Vill absolut säga till alla anhöriga – ha INTE dåligt samvete.
Jag förstår av din kommentar att alla måste hitta sin egen väg i hur man ser sin roll som anhörig. Bra råd att inte ha dåligt samvete.
Så här i efterhand så ångrar jag inget på det sättet ändå och även om ja bodde närmast så var vi flera syskon som kunde ställa upp. Ibland kändes det jobbigt iaf att det inte gick att ändra hennes väg. Att hon försvann på nåt sätt redan innan hon dog. På ett sätt tyckte jag att man kom varann nära på ett speciellt sätt ändå. Men man orkar inte med allt, speciellt inte när man har barn själv
[…] bakom Söndagsintervjun i Sveriges Radio Martin Wicklin, berättade i min podd öppet och naket om sin […]