Så klarar du julen med alzheimer

Glögg (ingen alkohol om du har en hjärnsjukdom!), släktingar (kommer du IHÅG MIG?!), nystan av julbelysning i varje hörn (Å vad fiint!), Luciafirande (BARNEN kommer du väl ihåg i alla fall?!), julklappar som ska slås in. Julen är verkligen här. Vad innebär det om du har alzheimer? Häng med på Ulrika Harmsens jul – ett minfält i vad som gör hennes hjärna tröttare och tröttare.

Patient. Själva ordet advent betyder ankomst och inom kristendomen är det just världens frälsare (Jesus) man väntar på. Men nuförtiden är det nog för många mest en förväntan på trivsel och gemenskap samt god mat och paket som många väntar på. Det fixas med julkalendrar, bakas pepparkakor, skrivs önskelistor, och slås in klappar i en fart som aldrig förr. Ja, julen är i vårt land, tillsammans med bland annat nyår, påsk och midsommar, en av de största sociala högtiderna vi firar. 

Jag försöker och försöker, men rätt vad det är kommer kraschen.

Till detta kommer en hel del avslut. Många aktiviteter ska göra ett uppehåll över storhelgerna jul och nyår men fram till dess ska barnen, och en del av oss vuxna, visa upp de nya saker de har lärt sig under de senaste månaderna.  

Det arrangeras luciatåg, körkonserter, glöggmys och planeras inför julafton och nyår. Var ska vi fira i år och med vilka? Vem köper klappar till vem och vem står för vilken mat? Herrejösses, vi måste ju tänka på dryckerna också! Och julgodiset! 

Och plötsligt är vi där. Det är jul. Den där skimrande, glittrande och fröjdefulla tiden när vi alla äntligen ska få njuta av varandras sällskap och all god mat. När våra barn ska få stjärnglitter i ögonen och vi vuxna med en nöjd suck sjunker ner i soffan och vilar en stund. Men bara en stund. För sedan ska vi ju ha trevligt också.

Vi pratar och myser och tittar på när barnen visar sina konster samtidigt som vi håller koll så att maten inte bränns vid. Äntligen kan vi njuta. 

Här använder jag mig i sociala sammanhang ofta av något jag kallar “toalettricket”.

Det är bara en sak som stör… Ja, just det! Den förbaskade hjärntröttheten och stressen i att inte komma ihåg vad vi har planerat. Vilka var det som skulle komma i år egentligen? Vilken mat skulle vi fixa med? Har jag skrivit in allt i min lista i telefonen, så att jag inte glömmer vad maken önskar sig? Och när var det nu igen jag skulle följa med lilltjejen till affären så hon kan köpa en egna presenter till resten av familjen?

När tillvaron är tillrättalagd och jag har balans mellan aktivitet och vila samt tillgång till en lugn plats att dra mig undan fungerar jag någorlunda bra. Här använder jag  mig i sociala sammanhang ofta av något jag kallar “toalettricket”.

Detta trick innebär att jag låser in mig på toaletten eller någon annan lugn och stilla plats, kniper ihop ögonen och sätter öronpropparna, alternativt fingrarna, i öronen och fokuserar på bara en enda sak – att andas så lugna andetag jag bara kan. Med hjälp av denna strategi kan jag också njuta av gemenskapen. I alla fall en stund. 

Men så överöses jag med intryck från inslagningspapper som rivs av paketen, ett evinnerligt sorl från människor jag älskar och tycker om att vara med men inte orkar lyssna på hur mycket jag än vill. Jag försöker och försöker, men rätt vad det är kommer kraschen. Jag orkar inte mer. Har jag tur lyckas jag uppmärksamma mina stressignaler i tid, går undan för att vila och kan därefter eventuellt efter ett tag komma tillbaka till den gemenskap jag så gärna vill tillhöra.

Jag orkar inte mer.

Jag är en person som alltid har älskat sociala sammanhang men sjukdomen, min alzheimer, som har tagit mig i besittning gör mig till en person jag egentligen inte är. 

Jag vill finnas där för min familj. Jag vill se stjärnglittret i mina barns ögon när de öppnar sina presenter. Jag vill småprata med alla i rummet och titta på Kalle Anka och hans vänner firar jul samt Karl Bertil Jonssons julafton men smyger alltid efter en stund undan för att jag inte orkar mer. 

När de sista gästerna går ligger jag redan och sover.