Bemötande: Vad håller folk på med?!

Snart fyra år efter att jag fick min Alzheimerdiagnos har jag vant mig vid tokigheter av de flesta slag. Med tokigheter menar jag inte bara sådant jag själv ställer till med, för det ska gudarna veta att jag gör, och då på ett stort antal sätt. Men, värst är nästan andras tokigheter. Låt mig berätta.

Bemötande. Jag har börjat göra lite märkliga saker. Till exempel en egenhet som har varat ett bra tag nu och det är att jag under mina många och långa promenader har en benägenhet att gå in i diverse butiker och handla saker. Grönsaker och bröd är bara några av dem. Det är bara det att jag gör det för ofta. Vi hinner inte äta upp det.

Jag är numera mycket medveten om att jag gör så här och tänker att det väl är ok att jag handlar men det vore ju toppen om jag åtminstone köper något vi kan ha nytta av. Därför har jag nu en lista i min mobiltelefon där jag skriver in småsaker som vi åtminstone inom rimlig tid kan behöva eller saker som håller länge.

Till exempel schampo och mensskydd. För det mesta går det hur bra som helst även om det naturligtvis även slinker med onödiga grejer hem ibland. Ett exempel på det är när jag efter en av mina promenader upptäckte att jag hade en femarmad kandelaber i kassen jag bar på. Jag hittade inget kvitto så jag vet inte ens var den kom ifrån. 

Jag har ett lättsamt sätt att se på mina infall och väljer ofta att skratta åt mina påhitt. För övrigt har jag oftast inga svårigheter med att skämta om mina sjukdomar, hur jobbiga jag än tycker att de är. Humor är ofta förlösande i svåra situationer. 

Humor är ofta förlösande i svåra situationer. 

Ibland undrar jag dock hur andra tänker när de möter en person med kognitiv sjukdom. Vissa verkar inte förstå att sådana personer finns, eller tror kanske att vi med demenssjukdomar över huvud taget inte kan klara oss själva oavsett hur kort eller långt in i sjukdomen vi har kommit.

Eller att demenssjukdomar är något som enbart gamla människor kan drabbas av. På mig är det nog få utomstående som kan ana att jag har en demenssjukdom och dessa har många gånger svårt att tro det när jag berättar hur det ligger till.

Dessutom är det fortfarande många i vårt samhälle som med ett skratt kastar ur sig saker som “Oj, jag är nog dement” när de glömt göra något de lovat. För det mesta måste jag vara extremt tydlig för att dessa personer ska förstå men ändå hamnar jag ibland i ganska absurda situationer. 

Två exempel på detta är följande händelser: Jag brukar åka sjukresetaxi till mina sjukhusbesök eftersom jag inte klarar av att åka buss eller spårvagn på grund av alla intryck det medför. För några månader sedan hade jag en tid bokad till astma- och allergimottagningen och hade som vanligt bokat en taxi till den adress jag skulle färdas.

Det visade sig dock snart att chauffören inte använde gps och inte heller hittade till den uppgivna adressen. När han frågade hur han skulle köra svarade jag att jag inte vet. Då fick jag en utskällning för att jag inte kunde guida honom. Jag satt i baksätet med gapande mun och en riktigt obehaglig känsla medan han cirklade runt en stund för att därefter stanna bilen och ringa någon som kunde lotsa honom rätt. Jag behövde flera timmar för att smälta den obehagliga känslan jag fick av hans agerande. 

Som kvinna i medelåldern blir jag då och då kallad till mammografi. För några månader sedan var det dags för den senaste. Då jag har svårt att följa kartor i google maps och dessutom lätt går vilse brukar jag i förväg provgå sträckor till platser som jag ska ta mig till. Det gjorde jag inför denna aktivitet också. För säkerhets skull lade jag, som vanligt, på lite extra tid när jag planerade promenaden så att jag inte skulle komma försent.

Jag hittade den byggnad jag skulle gå in i och satte mig ner i en soffa för att vänta på att bli inkallad till undersökningen. När det blev min tur kallades jag in och ombads därefter att ta av mig på överkroppen, fick anvisningar om hur jag skulle stå och sköterskan lade därefter mitt bröst på en skiva . Därefter pressades den övre skivan ner och röntgenbilderna kunde tas.

Ja, alla ni som har gjort det vet nog hur det går till och att det faktiskt gör rätt ont. Som tur är går det över fort. Sedan var det dags för det andra bröstet och sköterskan bad mig ställa mig och göra likadant som med det första. Men hur skulle jag kunna det!? Jag kom ju inte ihåg hur jag hade stått trots att bara omkring en halv minut hade förflutit. Därför svarade jag henne att jag inte mindes hur jag skulle göra eftersom jag har Alzheimers sjukdom. 

Kan man skämta om allt? Och kan man göra det i alla sammanhang? Vad tycker ni?

Till svar fick jag ett rungande skratt och därpå utbrast hon “Jag med!”, varpå skrattsalvan fortsatte. Jag stod tyst kvar och efter en stund förstod hon nog att hon hade missuppfattat mig och skrattet ebbade ut. Under några sekunder stod vi båda två helt tysta innan hon fann sig och instruerade mig hur jag skulle stå nu när det var dags för andra bröstet att undersökas.

Därefter kunde jag klä på mig och ge mig av hemåt, samtidigt som allt snurrade i mitt huvud. Hur i hela friden tänkte hon där? Inte minst undrar jag om hon över huvud taget förstod vad som hade hänt? Fick hon en tankeställare kring sitt agerande? Eller kommer hon göra likadant nästa gång en person med kognitiv sjukdom kommer dit för att göra en mammografi? 

Kan man skämta om allt? Och kan man göra det i alla sammanhang? Vad tycker ni?